Det är så man blir mörkrädd

jag läser många bloggar - vissa återkommer jag till just för att de är så förfärliga.

En del bloggar jag läser regelbundet är skrivna av lärare/blivande lärare.
Vissa av dem som Magisters är fenomenala andra som jag inte ska nämna här gör mig orolig.

Oron bottnar sig främst i att människorna inte kan skriva. De särskriver det mesta, kan inte skilja på när det ska vara de eller dem. Det finns enorma brister i stavningen o.s.v. i all oändlighet. Dessa männsikor skulle jag inte vilja ha som underviusande lärare till mina barn. Min mittersta skriver betydligt bättre än dessa vuxna människor som snart kommer att undervisa dem?!

Ska alla människor ha rätt till barn? Är det underligt att barn har det svårt i skolan med att läsa och skriva när föräldrarna skriver som krattor. Jag menar inte att jag är perfekt - det är jag verkligen inte.

Stavfel och slarvfel kan alla göra, men att genomgående skriva så det nästan inte går att förstå vad det står - då blir jag orolig. Orolig för att personernas barn ska få det svårt i skolan, att hjälpen inte finns hemma när det gäller skolarbetet.

En annan fundering jag har kommer från en av dessa bloggande blivande lärare. Personen utreds nu för olika neuropsykologiska problem. Personens barn har även de diagnostiserats i mycket ung ålder.
Det personen skriver om hur barnen beter sig låter i mina öron fullkomligt normalt i många fall, men allt beror naturligtvis på diagnosen och har ingenting att göra med hur de lever i familjen (alltså med föräldrar som inte orkar med) och det finns ingen familj med barn utan diagnoser som har det jobbigt - där är det så enkelt och hade barnen inte haft dessa diagnoser så skulle familjelivet flyta på utan något problem.... 

Det där med diagnoser är jag skeptisk till i mångt och mycket. Visst det finns personer som lider av DAMP - men nu känns det som om så fort ett barn inte följer normen så ska det ha en diagnos - då slipper man ta tag i problemet.

Min äldsta dotter blev nerknuffad från en stol när hon var 1,5 år av en pojke i 5årsåldern. Föräldrarna brydde sig inte alls - så jag sa till pojken (mycket lugnt) att man inte får knuffa av människor från stolar eftersom de kan göra illa sig. Den förklaringen godtog han utan problem, men jag fick en stor utskällning av föräldrarna som skrek till mig att han hade ADHD och att jag skulle ge fan i att säga till deras barn - han fattar ändå ingenting.

Hade då barnet diagnosen eller var det egentligen konsekvens av föräldrarnas handlande?!



Kommentarer
Postat av: Mia

Konskvens av föräldrarnas handlade...Idag är det så snabbt sagt damp osv. en diagnos istället för att se på hur barnen har det, kan man bli mer "dampig" av att alltid alltid sitta vid dator, tv m.m. inga aktiviteter ha eller gå i skogen...eller kan man bli mera hyper av att ha för mycket att göra, barn blir snabbt "vuxna" dom ska klara och fixa allt, hemma ensamma efter skolan [före också] länge länge innan någon vuxen komme rhem, dom ska hinna massa saker i veckan, sporter osv. läxa och kompisar, sen ska man hälsa på släkten helgen...osv.
Kan det bli för mycket av en del och för lite av annat eller en kombination?
Hoppas i allafall att ni haft en skön helg!

2007-08-05 @ 20:56:48
Postat av: Carola

Jo, helgen var okej :-) var på Öppen trädgårt på ett par ställen och sånt är intressant.

2007-08-06 @ 09:30:16
URL: http://mammamuh.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0