Det är tragiskt det som hänt, men eftersom jag inte var där kan jag inte säga varför. Många drar upp att barn som gör sådant måste komma från miljöer där de inte mår bra och är trygga.

Jag tror att barn som gör sådant visst kan vara älskade och bo i fantastiska familjer, jag tror inte att uppväxtmiljön är den enda enskilda faktorn som formar en människa. 
Jag har aldrig blivit slagen hemma! Inte fått en örfil eller så - mina föräldrar trodde inte på sådant - de bestraffades inte fysiskt hemma heller. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin blivit bestraffad för nått dumt jag gjort, fast nått msåte jag ju gjort någon gång.... Jag har växt upp i en bra familj, men nog 17 slogs jag när jag var liten - trots att jag var tjej! Nog har jag nått näsblod på mitt samvete, när jag tänker på det nu som vuxen - så förstår jag ju att den jag slog kunde ha gjort illa sig betydligt mer. Vi pratar om en rak höger (nej, jag sprang inte också slogs ofta, hände väl ett par gången när det var nog - säkert för att killen varit riktigt elak med någon annan som var mindre), men likaväl kan det hända att den man slagit kunde ha tappat balansen och slagit huvudet i en sten och kolat! Nu hände inte det någon gång, men jag tror nog att de flesta varit i slagsmål när de var 5-8 år - iallafall pojkarna på 80-talet - och så sådana som jag - flickorna som inte var som flickor var mest.

Problemet är att man i den åldern inte kan se alla konsekvenser av det man gör. Till viss del kan de flesta barn det - men man kan inte förutse saker som kanske skulle kunna hända. Jag tror på fullt allvar att en del händelser när barn dödar andra barn - är situtioner när det gått för långt, meningen har aldrig varit att döda den andra, ibland kanske det börjar med ett vanligt bråk - nån får en smäll och faller olyckligt - kanske är det så att man då i sin skräck för vad man gjort fortsätter eller gömmer och inte berättar. Vuxna som dödat kan ju bete sig likadant. Vuxna som kört på någon kan ju köra vidare ibland. Det är svårt att veta varför människor beter sig som de gör....

Hur hemskt det än är så handlar det ändå om barn - barn som är dömda till ett liv i utanförskap tillsammans med sina familjer. Hur mår dessa föräldrar? Hur kan de hjälpa sina barn att förstå vad de gjort? Hur kan de hjälpa barnen vidare?

Jag har under många år följt föräldraforum och jag har så många gånger läst om förtvivlade föräldrar vars barn bitit något barn på dagis. Skammen över att ha ett barn som bits och rop på hjälp hur man kan lösa det. I andra trådar ser man föräldrar vars barn blivit bitet där de förbannar personalens agerade att inte berätta vilket barn som bitit. För den ungen borde inte få finnas kvar på dagis, de vill ta ett snack med barnet och skälla ut föräldrarna. Då handlar det om barn som kanske är 2 år! Det är inte lätt att vara förälder, men de flesta gör nog sitt bästa - och ändå finns inga garantier för att man lyckas!

Det blev inte sammanhängande det här, men lite av mina funderingar på saken.