Det är så man blir mörkrädd

jag läser många bloggar - vissa återkommer jag till just för att de är så förfärliga.

En del bloggar jag läser regelbundet är skrivna av lärare/blivande lärare.
Vissa av dem som Magisters är fenomenala andra som jag inte ska nämna här gör mig orolig.

Oron bottnar sig främst i att människorna inte kan skriva. De särskriver det mesta, kan inte skilja på när det ska vara de eller dem. Det finns enorma brister i stavningen o.s.v. i all oändlighet. Dessa männsikor skulle jag inte vilja ha som underviusande lärare till mina barn. Min mittersta skriver betydligt bättre än dessa vuxna människor som snart kommer att undervisa dem?!

Ska alla människor ha rätt till barn? Är det underligt att barn har det svårt i skolan med att läsa och skriva när föräldrarna skriver som krattor. Jag menar inte att jag är perfekt - det är jag verkligen inte.

Stavfel och slarvfel kan alla göra, men att genomgående skriva så det nästan inte går att förstå vad det står - då blir jag orolig. Orolig för att personernas barn ska få det svårt i skolan, att hjälpen inte finns hemma när det gäller skolarbetet.

En annan fundering jag har kommer från en av dessa bloggande blivande lärare. Personen utreds nu för olika neuropsykologiska problem. Personens barn har även de diagnostiserats i mycket ung ålder.
Det personen skriver om hur barnen beter sig låter i mina öron fullkomligt normalt i många fall, men allt beror naturligtvis på diagnosen och har ingenting att göra med hur de lever i familjen (alltså med föräldrar som inte orkar med) och det finns ingen familj med barn utan diagnoser som har det jobbigt - där är det så enkelt och hade barnen inte haft dessa diagnoser så skulle familjelivet flyta på utan något problem.... 

Det där med diagnoser är jag skeptisk till i mångt och mycket. Visst det finns personer som lider av DAMP - men nu känns det som om så fort ett barn inte följer normen så ska det ha en diagnos - då slipper man ta tag i problemet.

Min äldsta dotter blev nerknuffad från en stol när hon var 1,5 år av en pojke i 5årsåldern. Föräldrarna brydde sig inte alls - så jag sa till pojken (mycket lugnt) att man inte får knuffa av människor från stolar eftersom de kan göra illa sig. Den förklaringen godtog han utan problem, men jag fick en stor utskällning av föräldrarna som skrek till mig att han hade ADHD och att jag skulle ge fan i att säga till deras barn - han fattar ändå ingenting.

Hade då barnet diagnosen eller var det egentligen konsekvens av föräldrarnas handlande?!



Skitsnack - klimatsmart eller ej....

Jaha, har verkligheten hunnit upp världen?!

Samma saker som iallafall jag visste för 20 år sedan börjar nu folk tro är något nytt? Var har de levt de senaste 20 åren?! 

Koldioxidutsläppsdebatten är dock väldigt intressant :-)

Stänger du av TV:n så sparar du så och så många kilo koldioxid.
Vad de flesta inta tänker på är att mycket av elektriciteten i Sverige produceras av källor med lågt koldioxidutsläpp.  Värma huset med olja är naturligtvis negativt för utsläppen av koldioxid, vedeldning och fjärrvärme ger också utsläpp av koldioxid. Det sistnämnda i mycket låg utsträckning.

Byte till lågenergilampor kan ge en energivinst, men i vissa fall gör vanliga glödlampor också en vis nytta i och med att de avger värme.


Utsläppen av koldioxid är mycket ojämnt fördelade i världen.
USA är obestridd etta - landet släpper ut mest per person och står ensamt för en fjärdedel! Jo, du läste rätt 25% av de globala utsläppen.
De fattigaste länderna, som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna, bidrar högst blygsamt till världens totala utsläpp, men trots att per capita-utsläppen är låga i de folkrika länderna i Asien är de totala utsläppen stora.

Beroende på om man räknar framtida minskningsåtaganden per land eller per capita blir det stora skillnader i vem som får bära bördan. De befolkningsmässigt stora Indien och Kina vägrar att förhandla om egna sänkningar innan USA och EU börjat minska sina utsläpp.

Sverige ligger faktiskt väldigt långt ned på listan, naturligtvis beroende på vår kärnkraft, vattenkraft och höga andel biobränslen. Även Frankrike har ett stort kärnkraftsprogram och hamnar därför längre ned än det kolberoende Tyskland i per capita-utsläpp. Tjeckien ligger högt, också beroende på kolbaserad energiproduktion.


Sverige låg 2002 på just över 5 ton koldioxid/person - medeltalet för I-länderna låg på nästan 12,5 ton!
Medeltalet för hela världen ligger på just under 4 ton.  Det innebär att svenskarna släpper ut  under 50 miljoner ton / år
USA ligger på enorma 20 ton per person..... totalt 5980 miljoner ton  - svenskarnas utsläpp

Inte för att det är fel att vi i Sverige engagerar oss, men man måste titta på de som verkligen påverkar och börja där.
Skulle USA sänka sitt utsläpp med 50% skulle mycket vara vunnet - då ligger de trots allt på dubbelt så mycket utsläpp som en svensk. Det är intressant.


(Källa: Vital Climate Graphic, UNEP 2005 )



Tappat bort dig än?  Inte? Bra - då kör jag vidare.



Mycket av avfallet ska komposteras alt. återvinnas - många har långt till återvinningsstationen och "måste" ta bilen för att återvinna sitt sorterade avfall - mycket går inte att lämna på "närstationen" utan måste de facto fraktas till soptippen - med bil och ibland släp eftersom det är väldigt långt dit för många och sakerna är otympliga.
Förr kom sopbilen och hämtade upp grovsopor en eller ett par gånger/år, vilket ur ett miljöperspektiv är mycket bättre.


I vår kommun har vi hämtning av komposterbart avfall varannan vecka - och det är positivt(även om det kan vara jobbigt i bananflugetid). En del väljer trots allt att inte kompostera (t.ex. många i hyresfastigheter där tunnan för brännbart avfall inte blir full på samma sätt som hos egnahem). Brännbart avfall hämtas var fjärde vecka. Komposterbart avfall får naturligtvis inte läggas i tunnan för brännbart och tvärtom.


Det där med sorteringen och återvinningen har en baksida - allt ska diskas ur också (varmvatten kräver uppvärming av elektricitet).


Utbrändhet - skitsnack!

Jag läste ett blogginlägg härom dagen och det fick mig att fundera på hur folk egentligen tänker.

Personen i fråga undrade hur folk kan skita i att städa. Det går över personens förstånd att någon kan vara för lat för att städa och hålla rent efter sig.

Orsaken i många fall är knappast att folk är lata och bara för att man har stökigt betyder det inte att man har skitigt och naturligtvis tvärt om - bara för att man städar behöver det inte betyda att det är rent.

En person som röker har t.ex ett hälsovådligt hem - hur städat och fint personen än har det. 

Nu till orsaker att inte städa.

1. Det är skittråkigt att städa
2. Städar man för sin egen skull eller för någon annans?
3. Städar man kanske man inte klarar av att leka med barnen för att kroppen inte orkar både ock.
4. Man prioriterar kanske tid med familjen, studier, arbete högre än att det är dammfritt i huset.

Många människor mår idag uselt - många är "utbrända" (men vad de egentligen är är ju utmattade).

   
Tittar man på utmattningsproblematiken så är det ju inte så enkelt att man enbart kan se till ett problem i  arbetssituationen om en människa mår dåligt, utan det är många komponenter som påverkar hur människan mår.
Kost, motion, tid för återhämtning, alkohol och tobak, relationer och arbetsbörda i hemmet påverkar naturligtvis även det hur individens hälsa.(Angelöw, 2002)

 Allwood och Thylefors (1995) resonerar som så att många, främst psykiska hälsoproblem, har en komplex bakgrund. Det är sällan bara en orsak som ligger bakom utan beror oftast på flera olika fysiska, psykiska och sociala belastningar.                             

 
Angelöws uppfattning om utbrändhet ligger dock helt i min linje. Om arbetsmiljön var den enda enskilda faktor som gav människor utmattningsdepressioner ? skulle då inte alla människor på just den arbetsplatsen få en utmattningsdepression/bli utbränd? Varför är det så många fler kvinnor som blir utbrända? Min personliga åsikt är att det handlar om så mycket annat än arbetssituationen. Varför är det så vanligt nu att bli utbränd, men inte för 20 år sedan?!

Jag tror personligen att det inte handlar så mycket om jobbsituationen i sig. En stor del av boven i dramat är trots allt allt annat som man ?måste? göra i livet.

* Man ska ha  ett vackert och stilfullt hem med många vackra och helst dyra saker och det ska alltid vara välstädat och dammfritt.

* Man ska arbeta heltid, helst på ett krävande arbete + jobba övertid

* Man ska ha egentid ? d.v.s. ha minst 4-5h i veckan för sig själv. Då ska man träna (minst tre gånger i veckan), man ska gå på massage eller kroppsbehandlingar, gå till frisören o.s.v. + gärna hålla på med minst en hobby utanför hemmet.

* Man ska ha familj och barnen ska ha minst två fritidsaktiviteter var

* Man ska laga all mat från grunden, baka, sylta och safta

* Man ska ha en fin trädgård

* Man ska vårda sin relation och ha tid med sin partner utan att ha med barnen

* Man ska alltid vara välfriserad, välklädd och snygg.

Kan man bli frisk från en utmattningsdepression om man är sjukskriven från arbetet, men fortsätter i samma spår på hemmaplan? 

Jag tror att man måste prioritera vad som är viktigt för en själv som person. Och passar det inte in i vännernas sätt att se det - så får det står för dom.

Jag prioriterar att mina barn ska vara hela och rena, att de ska få mat på bordet och slippa vara hungriga och frysa.
De ska få ha fritidsaktiviteter och hjälp att utvecklas till intelligenta, självständiga individer. Jag väljer att vara närvarande och låta dem ta del i det jag gör.
Jag lagar gärna mat och syltar och saftar - självhushållning ligger mig varmt och hjärtat
Jag sköter om min trädgård - för det ger mig ro i själen att pula på där ute.

Jag dammsuger och har rätt så rent - men stökigt har jag, hittar dock det jag behöver.
Jag lever efter devisen att har man stökigt omkring sig har man ordning i hjärnan :-)

Det är de val jag gjort och jag trivs med dem, men många i omgivningen har svårt att förstå dem - jag kritiserar inte min omgivning för de val de gör - ibland helt främmanda för mig.

Hur kan balans mellan arbetsrollen och andra roller i livet uppnås?
Det är ju något man som individ måste se till att man får. Det ansvaret kan man inte lasta över på någon annan. Vad som är viktigt för mig för att jag ska må bra är som sagt kanske totalt oviktigt för någon annan.
Det största problemet tror jag beror på att många har så höga krav på sig själva och vad de måste prestera och när de inte lyckas så faller allt till botten.

Den yttre fasaden är så viktig att många glömmer bort att ta hand om sig själva och sina medmänniskor. 
Det är bara att läsa insändarsidorna i Piteå Tidningen! Där folk ondgör sig över grannar som inte krattat upp löven från sin gräsmattan så att de kan komma över på deras tomt! 
Nej, jag krattar inte löv på hösten, de får ligga kvar under vintern och ge näring till gräsmattan istället (för gödsla gräsmattan gör jag inte på annat sätt ? varför inte ta det den naturliga vägen).


Jag ammar länge (den här gången iallafall, de andra har 1 slutat självmant strax för 1 år och den andra fick sluta p.g.a. medicinering) - förstår inte varför man måste skynda på avvänjningen och introducera mat om barnet inte är moget
Jag bär mina barn för att jag anser att närhet främjar tryggheten - blir ledsen när barn ligget och gråter i vagnen och föräldrarna inte bryr sig.
Jag studerar istället för att vara mammaledig för annars blir jag galen - förstår inte att en del inte behöver intellektuell stimulans
Jag har låtit maken ta ut största delen av föräldraledigheten - han gillar det bättre än vad jag gör ochhan kan ta hand om barnen lika bra om inte bättre än vad jag kan - att inte dela tycker jag är dumt - inte bara mot pappan utan även mot barnen. 20% av alla pappor har inte tagit ut en enda dags föräldraledighet!!!!  Iofs har jag inte tagit ut någon på lillan än, men jag har ju ändå så mycket tid med henne!


Källor:
Allwood, Carl Martin & Thylefors, Ingela (1995) ?Individen och den sociala miljön? i Arbetarskyddsnämndens  Arbete ? Människa ? Teknik.  Borås, Arbetarskyddsnämnden

Angelöw, Bosse (2002) Friskare arbetsplatser. Lund, Studentlitteratur


Skolans dubbelmoral

Vår kommun har beslutat att för elevernas bästa byta ut bregott mot Lätta och mellanmjölken mot lättmjölk.

Bytet från mellanmjölk till lättmjölk må vara - det är ingen större skillnad i innehåll. 
Däremot Lätta är jag mycket skeptisk mot.
När man gör om ett fett till härdat fett så gör man om de kemiska molekylerna så att fettet inte ska härskna och bli fast. Detta  fett finns inte i naturen naturligt och kroppen känner således inte igen det.
Hur kroppen reagerar på detta fett som inte är "naturligt" vet man inte.
Det kan vara farligt, det kan vara ofarligt, det kanske framkallar cancer, kanske inte, men det är inte våra barn som ska vara försökskaniner.

Att nu skolan ska föregå med gott exempel när det gäller kosten är väl i det stora hela mycket positivt, men nu kommer jag till den stora dubbelmoralen.  Mina barn kan komma hem och säga att de fikat i skolan eller ätit godis. Om jag av någon orsak vill att mina barn inte ska äta godis eller fika varför ska då skolan bjuda på detta? Är det inte sånt som borde plockas bort istället för bregott och mellanmjölk? 

Jag vill inte att mina barn ska fika och äta godis flera gånger i veckan. Har det blivit fika i skolan - då faller det bort att vi åker till g-mormor och hälsar på den veckan. Inte för att mina barn skulle skadas av att fika flera gånger, utan enbart för att försöka få ett bra förhållande mellan mat och fika. Fika och godis ska inte ätas varje dag!

Det finns många barn och ungdomar som  är diabetiker, det finns barn och ungdomar som är allergiska, det finna barn som lider av stor övervikt - varför kan inte skolan vara en godis- och fikafrizon.

Inget barn skulle må dåligt av att sånt plockades bort, i dagsläget mår barn dåligt av att fika och godis finns inom skolan.


Att det sedan inte serveras annat än mjölk när det är lever och blodpudding borde naturligtvis ändras på - för mjölkprodukter hämmar järnupptaget och många - även unga - flickor har låga järnhalter.

Nyare inlägg
RSS 2.0