Lillan är 2 år och vi fick fint besök

fort har det gått och stor har hon blivit - värsta dagisbruttan!

Födelsedagen firades med många paket och med riktigt storfrämmande då Inga-Lill med familj var förbi - det har inte hört till vanligheterna de senaste 3 åren, det har inte hant mer än ett par gånger tidigare att de tittatförbi, men då med Janne och sonen kvar i bilen. Ifjol höst var de förbi och stannade här ute på gården en liten stund - alla var friska och krya och lille sonens värden var okej.

Nu är leukemin besegrad för denna gång och förhoppningsvis kommer den inte tillbaka. Jag minnst det som i går när jag fick beskedet av Inga-Lills mamma att lillen  fått  leukemidiagnosen - inte en dag för tidigt eftersom det blev helikoptertransport ner till bvarnonkologen nyss fyllda ett år. Trots  sonens leukemi och otaliga resor till Umeå har de alltid kommit ihåg våra barns födelsedagar och köpt julklappar och varit så himla omtänksamma - samtidigt som vi inte har kunnat göra nästan något tillbaka. Aldrig hälsa på, inte hjälpa till med något o.s.v eftersom småbarn bär på infektioner alltid och jämt fanns aldrig möjligheten. Men samtidigt så kan vi ta upp vänskapen igen när det nu är över - det är liksom så självklart allt ändå - att vi känt varandra i närmare 30 årgör det ju inte svårare.

Jag är tacksam över att ha såna vänner omkring mig och jag är tacksam att mina barn sluppit vara sjuka - ibland är det viktigt att tänka på hur bra man har det - trots att dagarna ofta känns hopplösa så har man mycket att vara tacksam över.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0