Tyvärr så är det så jag känner mig just nu.
Fysiskt är jag sämre än någonsin och tröttheten är nästan förlamande.
Eftersom jag vill så mycket och inte ens orkar med mig själv så blir det så frustrerande.Om det ändå var något som var galet som syntes, en diagnos som bekräftade att jag faktiskt inte är 100%, men eftersom inga tester visar något så klassas jag väl som inbillningssjuk - det är iofs en diagnos det med ;-)  men den har jag inte heller fått.
Visst vet jag att den här perioden till viss del beror på att jag inte vilat och tagit hand om mig i sommar, för jag vet att så länge jag inte stannar av så håller jag bättre - eller det är ju en sanning med modifikation - egentligen så faller jag ju hårdare när jag väl faller.

Det är så psykiskt påfrestande att alltid ha ont. Visst jag har ju vanan inne - men det behövs så lite extra ont för att det ska bli outhärdligt. Den här gången är alla leder i händer och fötter + armbågar och knän som strular och så mycket har det inte varit tidigare. Kanske dags att börja självmedicinera igen - jag har ju hittat en dos som funkar hyfsat, men helst äter jag inte så mycket medicin - 2 Ipren var 5 gånger/dag.... men då blir jag ju bättre, men samtidigt så brukar det gå över nästan lika snabbt utan att medicinera - det handlar bara om en vecka extra och än så klarar jag ju att jobba.

Ikväll ska vi ut och äta med jobbet, men jag vet inte om jag ska med - jag prioriterar nog att åka och handla istället, för jag fixar inte båda.

PS: Bilder från gångna helg med bröllop kommer DS