Nu hade Testagram otur när de tänkte....
Det här med att vara vegan
Utökning av låsta dagar i föräldraförsäkringen
Tänk så fruktansvärt med en utökning till 90 låsta föräldradagar - tänk då skulle jag som mamma tvingas ta ut tre månader av föräldraledigheten för att de inte ska frysa inne - jag har ju bara 8 år på mig att ta ut nuvarande 60 dagar - så det skulle vara en fullständig katastrof ekonomiskt med ytterligare 30 dagar!!!! Totalt handlar det om nästan en (1) dag i månaden! (IRONI)
Kan tilläggas att jag tog ut sista dagarna av mina låsta 60 när yngsta var 6 år ;-)
Argumenten till varför det är så fruktansvärt med att familjerna inte får välja själva haltar.
En person skriver att hon är arbetslös och pappan har jobb därför är det bättre att hon är hemma, nästa person skriver att pappan ändå är arbetslös så han är ju hemma ändå så då tar hon (med jobb) nästan all föräldraledighet.
Handlade det om att mannen tjänar mer (vilket till viss del beror på att kvinnor är frånvarande från arbetet p.g.a. småbarn i större grad än män) så borde det ju i de fall kvinnan tjänar med (för visst finns det sådana familjer också) vara precis tvärt om, men det är inte så!
Vi har en fantastiskt generös föräldraförsäkring som vi ska vara rädda om - egentligen tillhör ju hälften av dagarna den enskilde föräldern.
Kan det vara så att en del mammor inte vill släppa ifrån sig dagar? De är kanske helt enkelt egoistiska och vill ha dem själva?
Hur tänker man då?
Det där med homoäktenskap och Bibeln!
Tvätt?
Nu har jag det ändå så bra att jag har en tvättmaskin som slukar en del tvätt varje gång - så jag behöver inte tvätta riktigt lika ofta som tidigare.
Trots allt så har jag fått köra fem maskiner denna vecka! I vanliga fall brukar det vara tre - någon enstaka vecka två, men fem?!
Vår familj består av fem personer och en katt, katten kan inte hållas skyldig för någon tvätt, för den minimala mängd textilier han använder årligen sträcker sig till max 3 tvättar av fleecefiltar och några använda badlakan - summa summarum inte ens en enda maskin med tvätt.
Vem är då boven i dramat? Det är inte maken - hans klädanvändande är minimalt. Mitt klädanvändande är väl rätt normalt tror jag - jag skulle nog kunna påstå att jag, maken samt sänkkläder, badlakan och handdukar står för en maskin i veckan! Det betyder alltså att de tre barnen använder mest kläder. Vad ska man göra åt det - låta dem tvätta kanske?
If you give a little love
Är det skolan det är fel på?
Andel elever i nian som nådde målen i alla ämnen våren 2012:
Christinaskolan: 92% av flickorna och 88% av pojkarna.
Hortlaxskolan: 100% av flickorna och 97% av pojkarna.
Pitholmsskolan: 83% av flickorna och 90% av pojkarna.
Porsnässkolan: 86% av flickorna och 92% av pojkarna.
Sjulnässkolan: 92% av flickorna och 91% av pojkarna.
Solanderskolan: 76% av flickorna och 79% av pojkarna.
Piteå kommun totalt: 90% av flickorna och 89% av pojkarna.
Källa: Piteå kommun
Det går av förklarliga skäl inte att jämföra resultatet då med det nuvarande - då handlade det om betyg i tre kärnämnen, nu avser siffrorna samtliga betyg.
Jag tror även att det skiljer sig en del mellan hur skolorna tolkar läroplanen.
*Få år i svenska skolsystemet - hur många skulle klara av att bli godkänd i alla ämnen när man gått i svensk skola i tre-fyra år - ibland ännu mindre?
*Ingen/låg utbildningsnivå hos föräldrar
*Föräldrar som inte är närvarande
Barn som dödar barn
Jag tror att barn som gör sådant visst kan vara älskade och bo i fantastiska familjer, jag tror inte att uppväxtmiljön är den enda enskilda faktorn som formar en människa.
Jag har aldrig blivit slagen hemma! Inte fått en örfil eller så - mina föräldrar trodde inte på sådant - de bestraffades inte fysiskt hemma heller. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin blivit bestraffad för nått dumt jag gjort, fast nått msåte jag ju gjort någon gång.... Jag har växt upp i en bra familj, men nog 17 slogs jag när jag var liten - trots att jag var tjej! Nog har jag nått näsblod på mitt samvete, när jag tänker på det nu som vuxen - så förstår jag ju att den jag slog kunde ha gjort illa sig betydligt mer. Vi pratar om en rak höger (nej, jag sprang inte också slogs ofta, hände väl ett par gången när det var nog - säkert för att killen varit riktigt elak med någon annan som var mindre), men likaväl kan det hända att den man slagit kunde ha tappat balansen och slagit huvudet i en sten och kolat! Nu hände inte det någon gång, men jag tror nog att de flesta varit i slagsmål när de var 5-8 år - iallafall pojkarna på 80-talet - och så sådana som jag - flickorna som inte var som flickor var mest.
Problemet är att man i den åldern inte kan se alla konsekvenser av det man gör. Till viss del kan de flesta barn det - men man kan inte förutse saker som kanske skulle kunna hända. Jag tror på fullt allvar att en del händelser när barn dödar andra barn - är situtioner när det gått för långt, meningen har aldrig varit att döda den andra, ibland kanske det börjar med ett vanligt bråk - nån får en smäll och faller olyckligt - kanske är det så att man då i sin skräck för vad man gjort fortsätter eller gömmer och inte berättar. Vuxna som dödat kan ju bete sig likadant. Vuxna som kört på någon kan ju köra vidare ibland. Det är svårt att veta varför människor beter sig som de gör....
Hur hemskt det än är så handlar det ändå om barn - barn som är dömda till ett liv i utanförskap tillsammans med sina familjer. Hur mår dessa föräldrar? Hur kan de hjälpa sina barn att förstå vad de gjort? Hur kan de hjälpa barnen vidare?
Jag har under många år följt föräldraforum och jag har så många gånger läst om förtvivlade föräldrar vars barn bitit något barn på dagis. Skammen över att ha ett barn som bits och rop på hjälp hur man kan lösa det. I andra trådar ser man föräldrar vars barn blivit bitet där de förbannar personalens agerade att inte berätta vilket barn som bitit. För den ungen borde inte få finnas kvar på dagis, de vill ta ett snack med barnet och skälla ut föräldrarna. Då handlar det om barn som kanske är 2 år! Det är inte lätt att vara förälder, men de flesta gör nog sitt bästa - och ändå finns inga garantier för att man lyckas!
Det blev inte sammanhängande det här, men lite av mina funderingar på saken.
Nu är det oktober igen! Hata cancer!
Amning minskar risken för bröstcancer!
För varje år en kvinna ammar minskar risken att drabbas av bröstcancer med 4,3 procent. Och effekten är ackumulativ så om en kvinna får tre barn och ammar vart och ett av dem i tre år så kan hon minska risken att drabbas av bröstcancer med närmare 40%.
Detta vill cancerfonden inte berätta eftersom det skuldbelägger kvinnor - drabbas man av cancer skuldbelägger man sig själv oavsett!
Att inte berätta hur man minskar risken för bröstcancer är lika fel som om man inte skulle säga att rökning ger KOL
foto: Lars Carlgren
Här är jag tillsammans med Linda (till vänster) som blev årets hjältemama ifjol. och Kicki (till höver) båda från Oktober99 listan. Vi väntade barn (och fick barn) i oktober 1999 och har trots avstånden och åren hållit kontakten med varande och ett gäng andra mammor som var med på samma mailinglista från januari 1999!
Tragiskt nog gick Linda bort tidigare i år efter att ha kämpat mot sin bröstcancer i ett och ett halvt år!
Så för hennes skull och för alla andra kvinnors skull hoppas jag att ni tänker på cancerforskningen även i år!
Lindas insamling på cancerfonden. För tyvärr är bara Rosabandetinsamlingar igång i oktober!
Det går naturligtvis att skänka pengar till Bröstcancerfonden under hela året!
11 September - en dag att komma ihåg!
Nej, jag ska inte skriva om 11 september 2001 - visst skördade den dagen många offer, men idag tänker jag på 11 September 1973!
Militärkuppen i Chile 1973 ägde rum den 11 september 1973 då den demokratiskt valda, socialistiske presidenten Salvador Allende störtades av chilenska militären under ledning av general Augusto Pinochet.
Salvador Allende vann presidentvalet i Chile 1970. Det chilenska samhället hade då stora ekonomiska svårigheter; problem som Allende ville bryta. Han drev på för en politik som bland annat syftade till att nationalisera delar av näringslivet. Med anledning av Allendes politik uppstod en intressekonflikt kring hur, och ifall, jordens ägande skulle omfördelas från de stora jordägarna och ifall de stora kopparfyndigheterna i Chile skulle förstatligas.
Under Allendes första år som president förbättrades Chiles ekonomi. Allendes socialistiska ekonomiska politik mötte motstånd från den rika sektorn av chilenska samhället liksom från USA, som utförde diplomatiska, ekonomiska och hemliga påtryckningar på regeringen.
I oktober 1972 såg Chile den första av vad som skulle bli en våg av konfrontationer ledd av några historiskt välbärgade sektorer av det chilenska samhället, som fick öppet stöd av USA:s president Richard Nixon. Lastbilsägarna gich ut i strejk, vilken CIA stödde och finansierade med 2 miljoner dollar.
CIA försökte destabilisera Allendes regering, genom att ge upp till $8 miljoner i stöd till oppositionsgrupper i syfte att "skapa tryck, utnyttja svagheter, förstora situationen" och skynda på Allendes fall
1973 var det chilenska samhället uppdelat mellan starka motståndare och lika starka anhängare till Salvador Allende och hans regering, samtidigt som ekonomin hade försämrats.
I det chilenska parlamentet hade socialisterna tidigare haft stöd av kristdemokraterna men dessa hade nu gått ihop med högern.
Den 11 september 1973 stormades presidentpalatset La Moneda. Kuppen genomfördes snabbt och effektivt och på en vecka hade de flesta av vänsterns ledare mördats.
Efter militärkuppen följde många år av anti-kommunistisk diktatur under ledning av Augusto Pinochet.
Under Pinochets styre förbjöds samtliga politiska partier samt alla organisationer utanför hans kontroll. Tiotusentals politiskt och fackligt aktiva förföljdes, torterades, avrättades, mördades eller försvann.
Den politiska aktivisten och singer-songwritern Victor Jara arresterades, torterades och sköts ihjäl bara några dagar efter militärkuppen.
Totalt dödas minst 3 500 människor.
1 500 är fortfarande "försvunna".
Enligt amerikanska CIA utsattes mellan 300 000 och 400 000 chilenare för varierande grader av tortyr.
40 timmars maxtid på förskolan!
Därför vill moderaternas arbetsgrupp maximera barnens närvaro på dagis till fyrtio timmar per vecka och 47 veckor per år.
"Det är viktigt att små barn inte behöver ha arbetsdagar som skulle få en vuxen att rygga tillbaka", heter det i det moderata förslaget.
Ja, jag tycker också att det är viktigt att barnen får tid med sina föräldrar!
Men hur det ska genomföras praktiskt har de inte tänkt på!
Hur ska dagarna kunna kortas? Många föräldrar jobbar ju heltid och pendlar långa sträckor till och från jobbet?
- Hur det ska lösas måste varje familj tänka ut själv. Det finns kanske släktingar som kan hjälpa till. Och med de skattelättnader som regeringen beslutat om finns det utrymme för åtminstone en förälder att sluta tidigare. Bor man sedan i en kommun som sänkt kommunalskatten ökar den möjligheten ännu mer.
Jag som är arbetssökande och kan tvingas ta ett arbete i hela landet för att få a-kassa (men det får jag bara i 75 dagar eftersom jag jobbar 25%) måsta ta ett arbete på heltid om jag får ett! Nu har jag tur och jobbar 25% annars vore det inte speciellt lätt ekonomiskt. För regeringen som kommer med detta förslag driver ju samtidigt arbetslinjen STENHÅRT - alla ska jobba heltid!
Ja, men i de kommuner där skatten höjs, i de landsting där skatten höjs (Här ökar den med 1%-enhet!), jag har inte märkt skattesänkningen i min plånbok, inte i makens heller! A-kasseavgiften har sänkts nu iallafall en del, men på min 25%-tjänst har jag betalat några 100:-/månad - det blev en ökning med 100% för min del!
Maten har blivit åtskilligt dyrare, bensinkostnaden enormt mycket högre (även om den sjunkit igen), på kontot blir det mindre kvar nu än tidigare.
Mina föräldrar arbetar heltid, men de bor på samma ort som jag, det är inte alla som har det så att familjen finns nära.
När man sedan kanske får en dagisplats som ligger i motsatt riktning från arbetet från hemmet sett - då förlängs ju barnens dagar ytterligare.
Hur ska ensamstående föräldrar göra?
- De behöver stöd och hjälp. Och de får tänka efter. Är man ensamstående mamma finns det trots allt en pappa som har ett ansvar. Men vi kan inte tala om hur problemet ska lösas. Det vore planekonomi. Det får föräldrarna lista ut själva.
Ja, det kanske finns en mamma alt. pappa. Ibland bor den andra föräldern på annan ort för att arbeta - man kan vara gift och ändå leva så (det måste man göra om man har fått en chans ) . Ibland är det så illa att barnets ena förälder inte längre finns i livet, sitter frihetsberövad eller har funktionsnedsättningar som medför att den inte kan ta hand om ett barn. I andra fall är en förälder utvisad ur landet.
Lillan går på sitt älskade "dagis" 3 dagar/v a' 5h - det är vad arbetssökande får ha i denna kommun och jag tycker att det är okej - hon måste ju vara på dagis också för annars får jag ingen a-kassa! Dagisplatsen betalar jag lika mycket för som om hon skulle gå full tid - i vår kommun har det inte varit timtaxa så länge jag haft barn på dagis.
Däremot har det ju på senare år tillkommit att barn till föräldralediga får vara på förskolan även de i 15h/v. Jag tycker att det är bra att möjligheten finns - speciellt för de barn som redan gått på förskolan ett längre tag, jag förstår inte varför man skolar in barn enbart för att de har "åldern" inne om de ska fått ett syskon, men jag antar att många har sina skäl.
Jag hade lillan hemma tills hon var 2 eftersom jag studerade (på heltid och jobbade 25% utöver det) , men alla har inte den möjligheten. Förra läsåret gick hon 8-15 må-to under den tid jag studerade - förutom när jag hade praktik då det blev 8.15-17.15 må-on i värsta fall - oftast kunde jag hämta henne 16.30. Det var vad som funkade för vår del.
Vi har en bra förskoleavdelning med förskollärare - jo, det finns en barnskötare också, men i stort är det främst förskollärare som arbetar på förskolorna här. För hennes språkliga utveckling har förskolan varit bra.
Jag vill inte ha mina barn på förskolan 40h / v - jag tror inte att majoriteten vill ha det så, de flesta hämtar sina barn när de slutat arbeta. Jag känner mig som en skurk om jag gör ärenden i stan under tiden min dotter är på dagis - även om det är att gå på arbetsförmedlingen! Så har jag känt även när jag jobbat ibland och varit på stan med en brukare (som kanske inte alla gånger ser ut att ha ett funktionshinder) - man får sneda blickar från en del då som vet att man har barnen inom barnomsorg under tiden - de vet dock inte att jag arbetar just då.
Till minne av Carolin Stenvall
Fast Carolin inte varit nära mig personligen så arbetar hennes far tillsammans med min - så jag har trots allt hört tankar och funderingar även ur de anhörigas synvinkel och jag har förstått att de haft stort stöd i sin tro, man kan tro att en sådan här sak skulle få människor att tvivla på sin Gud, men så är inte fallet utan detta är en prövning - en synnerligen hård prövning - för ingen vill mista sitt barn och att mista sitt barn på detta brutala sätt måste ändå vara ett snäpp värre.
Carolins liv blev för kort och det hon utsatts för ska ingen utsättas för någonsin, nu har det hänt och livet går vidare för familj och anhöriga - ett liv som saknar en del som borde finnas där.
Under helgen har Carolin Stenvalls minne hedrats av många. Kyrkan i Hortlax har stått öppen för ljuständning och samtal.
- Det känns viktigt att vi håller vår kyrka öppen så att människor kan komma hit och uttrycka sina känslor och visa sitt deltagande, säger prästen Anna Andersson till Norrländska Socialdemokraten.
En jämn ström av besökare har under hela helgen kommit till kyrkan.
- Många är tysta och tänder ett ljus, andra vill prata och dela sina känslor, säger Anna Andersson.
Hon berättar att många som kommit till kyrkan kände Carolin personligen.
- Andra har nära kontakt med hennes familj och de allra flesta är på ett eller annat sätt berörda av det ofattbara som hänt.
Det obehagliga i historien är inte enbart den 50-årige gruvarbetarens dåd mot Carolin - utan även den läcka som finns hos polisen som kunnat äventyra hela utredningen för att denna person inte kan motstå de mutor han/hon fått för att avslöja detaljer till dagspressen.
Mina tankar går till Carolin Stenvalls familj och anhöriga, hennes vänner och bekanta som nu saknar en person som de älskar. Mina tankar går även till alla andra som förlorat en kär person.
Till sist går mina tankar även till den anhållnes familj som säkert även de lever i chock över vad som hänt och de saknar troligtvis det stöd som finns för Carolins nära och kära. Jag hoppas att de slipper bära skuld över det som hänt och att ingen ger dem skuld. När något händer liknande detta får tyvärr även gärningsmannens familj utstå spott och spe för vad som hänt - trots att de oftast inte har något med dådet att göra
Vad behöver du?
Det jag kommit fram till är följande
Vi skulle klara oss med det thé vi har hemma iallafall ett halvår. Det finns honung så det räcker ganska länga också + att vi har en granne som säljer honung.
Det som vi skulle vilja ha skickat till oss skulle nog vara följande:
Kaffe (men det går att vara utan)
Ris
Pasta
Torrjäst
Mjöl
Havregryn
Socker
Hårdbröd
Ketchup
Konserverad svamp, majs, kokosmjölk, konserverad frukt, konserverade tomater.
Tandkräm, shampoo, tvål, tamponger, toalettpapper, tvättmedel, diskmedel
Vad skulle du inte klara dig utan?
Uppdrag Barn!
World Childhood Foundation jobbar för de mest utsatta barnen, de som ofta ignoreras och glöms bort. Childhood fokuserar särskilt på flickor och våra målgrupper är gatubarn, barn på institutioner, unga mammor och sexuellt utnyttjade barn.
Childhood grundades 1999 av H.M. Drottning Silvia.
Flickor är den mest utsatta gruppen av de som Childhood arbetar med. De utsätts oftare för sexuella övergrepp, exploatering och trafficking. Tonårsgraviditeter är vanligt och de flesta av flickorna blir ensamstående unga mammor. De har då mycket svårt att fortsätta sin utbildning eller få ett arbete.
I Östeuropa hamnar unga mammor, som själva vuxit upp på barnhem, ofta i en ond cirkel av institutionalisering. Cirka 75 procent av barnen till denna grupp unga mammor blir själva omhändertagna och placerade på barnhem - en ond cirkel som måste brytas. Vad gör Childhood för flickor i riskzonen?
Childhood arbetar tillsammans med både svenska och lokala organisationer i våra samarbetsländer för att fånga upp och stödja unga flickor i riskgrupper. Att medverka till att unga flickor får självkänsla, framtidstro och yrkesmöjligheter är nödvändigt för att motarbeta den oroväckande utveckling vi ser med trafficking, barnprostitution och barnpornografi över internet.
I Litauen har Childhood i flera år finansierat projekt som ger flickor i riskzonen strukturerade eftermiddagsaktiviteter och socialt och psykologiskt stöd. Erfarenheterna från dessa projekt presenterades vid ett seminarium i litauiska parlamentet i närvaro av litauisk barnexpertis. Ett av projekten, som drivit av Rädda Barnen, har nu spritts över hela Litauen och de lokala myndigheterna har tagit över ansvaret för verksamheten.
Ett intressant och nytänkande projekt är Stockholms Stadsmissions "Enter", som vänder sig till unga flickor som förlorat tron på sig själva och livet och blivit självdestruktiva. Flickor som inte längre fungerar i normal vardag med familj och skola. Enter erbjuder dessa flickor en miljö där de kan få nytt livsmod och kraft att gå vidare. Modellen har visat sig så framgångsrik att ett Enter skall öppnas i Malmö. Childhood finansierar kunskapsöverföringen från Stockholm och igångsättandet i Malmö. Det är ett exempel på hur vi arbetar nära våra projekt och deltar i utvecklingen av arbetet för att sedan kunna medverka till att dokumentera och sprida kunskapen.
Läs mer om ENTER
(Från Childhoods hemsida)
Det är tråkigt att det måste finnas organisationer som tillvaratar barns och ungas rätt till ett liv som just barn och unga. Childhood är en i raden som gör ett stort arbete med att förbättra villkoren för barn och unga i hela världen och har i rask takt växt till vad det är idag.
Barncancer
Barncancer är något som berör, berör mer intesivt och starkt än cancer hos vuxna, men det är också något som aldrig händer någon i ens närhet - det är iallafall det människor intalar sig.
Nu är det drygt fyra år sedan jag åkte till min kompis för att lämna en sen födelsedagspresent till hennes son som just fyllt 1 år. På gården möter jag min kompis mamma som börjar gråta. De var där för att ta hem min kompis djur hem till sig eftersom hela familjen var i Umeå på Barn 3. För er som inte är bekanta med Barn 3 på NUS kan jag berätta att det är där alla barn från Norrland hamnar när de har cancer.
Den lille killen som just fyllt 1 hade just påbörjat sin väg för att övervinna leukemi, det var mindre än en vecka sedan de fått veta diagnosen och mindre än en månad sedan jag träffat familjen förra gången. Visst han såg sjuk och tärd ut den lille pojken, men jag fäste inget speciellt vid det.
Nu har behandlingen lyckats och det är en stor och stark kille som fyllt 5 år som rusar fram i livet, och för de flesta går resan den vägen.
Tidigare samma år hade dock en annan väns son fått ge upp kampen mot cancern - dryga fyra år gammal. Trots benmärgstransplantation från sin då 6 månader gamle lillebror som fötts bara en månad innan de fick sitt leukemibesked.
October 18, 1999 - February 4,2004
Barncancerfondens uppgift är att samla in medel för att förebygga och bekämpa cancersjukdomar hos barn samt att arbeta för en bättre vård- och livssituation för cancerdrabbade barn och deras familjer.
Barncancerfonden drivs uteslutande med hjälp av gåvor från privatpersoner och företag, och får inga bidrag från vare sig stat, kommun eller landsting. Sedan starten 1982 har Barncancerfonden bidragit till forskningen inom barncancer med närmare 835 miljoner kronor.
Den direkta kontakten med cancerdrabbade barn och föräldrar sker genom sju regionala barncancerföreningar. Tillsammans kan barncancerföreningarna och Barncancerfonden arbeta effektivt både med direkta insatser på lokal nivå och med övergripande frågor inom forskning, vård och utbildning samt information.
PG: 90 30 80-0 BG: 903-0800
Detta HOPE-SMYCKE finns att köpa från Barncancerfonden's Shop
Just nu kan man även vinna detta halsband hos HannahSTHLM
Ny vecka IGEN
Inga gardiner, inga krukväxter och inga fönsterlampor.
Det värsta är dock att trots att jag verkligen plockat undan och gör det varje dag så fungerar det inte - just nu verkar alla i familjen ha blivit så dementa att de inte ens kan komma ihåg att man måste
Eller är det kanske så att de lever i tron att diskmaskinen är så fantastisk att den springer runt i huset för att plocka in smutsiga glas och muggar av sig själv - den tömmer sig själv också.
Tvättmaskinen är också mycket exklusiv eftersom den hämtar smutstvätt runt hela huset förutom att den tvättar och hänger tvätt och lägger in kläder och annat på sin plats - den bryr sig inte om de äldsta tvås kläder dock - de får ligga kvar i tvättstugan.
Det har verkligen fungerat hyfsat bra under hela sommaren - alla har tagit sitt ansvar för att det ska rulla på. Nu skiter alla fullkomligt i allt - jag har blivit den där tjatande och arga mamman igen - hon som jag hatar att vara, men vad ska jag göra?! Jag kan inte skita i allt och NEJ JAG VILL INTE ATT NÅGON SKA KOMMA HIT OCH STÄDA - jag är less på att vara den som jämt mår dåligt för att det inte funkar - less på att vara den som skriker och är förbannad dag ut och dag in.
Men gör allt själv så det blir gjort kanske du som läsare tänker - ja, och vad lär barnen sig av det? Att man som mamma är den som ska ta hand om allt som ingen annan i familjen vill eller ids göra.
Imorgon kommer som sagt snickaren och vi ska leva i kaos i säkert två veckor. Jag ska göra klart för dopet också, hur jag ska fixa det vet jag inte - jag vill inte ens vara hemma när snickaren är här för jag klarar inte av oljudet.
Jag misstrivs för tillfället och jag hoppas att allt blir bättre när det är över med fönsterbyte - men då var det ju det där med att badrummet måste fixas eftersom vi byter till ett mindre fönster, lägenheten i källaren ska väl färdigställas också - så om 10 år kanske jag kan börja trivas igen - det låter ju upplyftande.
Nu är iallafall fotbollssäsongen över för i år - skönt på ett sätt, men tråkigt på så sätt att jag nu mer eller mindre isolerar mig hemma.
Föräldraskap del 1
SÖMN:
Jag har aldrig varit ett fan av Anna Wahlgren, har inte ens läst hennes barnaboken.
Jag förstår inte att man ens kan tänka tanken att använda sig av femminutersmetoden, hur kan man sitta och låta sitt barn skrika timme efter timme utan att trösta? Visst det fungerar garanterat till slut att barnen ger upp och slutar försöka få kontakt, men är det bra för tryggheten?
Jag samsover och har gjort med alla barn, och vet ni vad? De två stora sover i sina egna sängar och har gjort länge - iallafall från de varit 3-4 år - på eget initiativ!!
BÄRA
Alla mina barn är burna barn, den sista i stor utsträckning eftersom hon valde att bli buren framför att åka vagn. Det har fungerat bra, det finns ju fina bärhjälpmedel och de tar betydligt mindre plats att ha med än en barnvagn.
Måste man lära barnet att åka vagn? Om barnet skriker jämt i vagnen, varför då tvinga det att vara där? Jag skulle inte ha vingat mina barn att bäras om de inte trivdes med det.
AMMA/MAT
Det ropas amningshysteri - och jag har tyvärr inte märkt av den - istället har jag fått slåss för att få hjälp att amma - ge flaska istället har jag fått höra från många håll. En häxjakt på ammande mödrar skulle jag vilja säga istället. Det är äckligt att amma offentligt, så länge man ammar ska man stanna hemma o.s.v. är saker jag läst och hört. Vad är mer naturligt? Att amma så klart. Artegen mjölk är naturligtvis bättre än mjälk från en annan art.
Kan man inte amma (vilket de flesta trots allt kan med rätt stöd) eller vill man inte amma - är det ju fantastiskt att det faktiskt finns ersättning tillgänglig. Men jag tror att måga som ropar amningshysteri är besvikna på att de inte kunnat få till amningen, har de valt att inte amma då måste man ju kunna stå för det beslutet?!
Det är ju liksom att stå för beslutet att köpa en Mazda istället för en Volvo. Man gör det som man anser bäst för sig själv och sitt barn efter de förutsättningar som man har.
BVC ska rekommendera helamning i 6 månader - inte många gör det utan pekar på att man måste introducera mat vid 4 månader för annars missar man smakfönstret (det finns inget smakfönster ..... det är bara påhitt och förekommer enbart i Sverige) de påstår även att man kan helamma samtidigt som man ger smakportioner - men det blir ju detsamma som att äta skinka fast man är vegetarian ;-)
Mat introducerar man när barnet är moget för det !
Att fortsätta amma efter barnet nått ett år är kontroversiellt - och visst är okunskapen stor gällande amning och bröstmjölk - läkare och annan vårdpersonal uttrycker att mjölken tappar all näring efter x antal månader! Visst låter det fantastiskt?! Att mjölken helt plötsligt skulle vara minde näringsrik - det kanske är samma för korna - att det bara är vatten efter 4 månader *s*
Man ska inte amma när barnet fått tänder heller (det heter MJÖLKtänder) då tänderna kommer är det dags för att äta mat som tuggas - jo det går säkert bra för de barn som föds med tänder ;-)
Amning är praktiskt, det är inte resurskrävande och sparar på miljön! Att det sedan är optimal mat för barnen gör ju inte saken sämre.
Genusteorier
3.1 Den manliga dominansen
Den manliga dominansens styrka kommer sig genom det som Bourdieu(1999) kallar det symboliska våldet.
Det symboliska våldet är ett mjukt våld som inte märks av dess offer. En stor anledning till att den manliga dominansen är svår att överbrygga beror enligt Bourdieu på att de dominerade i ett samhälle inte kan tänka en tanke utan att använda sig av de dominerandes tankestrukturer. Det vill säga - att det inte finns något annat sätt att tänka på än det sätt som de dominerande använder.
Det manliga tänkandet anses som neutralt och denna ordning behöver inte försvaras. Även mannen är fången i detta mönster, således är han alltså inte medveten om sin dominans, lika lite som att kvinnan är medveten om att hon domineras.
Den social ordningen fungerar enligt Bourdieu som en jättelik symbolisk maskin som legitimerar den manliga dominansen.Skola, myndigheter, familj och så vidare hjälper till att upprätthålla den manliga dominansen i så väl stat,samhälle och familj. Uppdelningen könen emellan ingå alltså i tingens ordning - det är liksom normalt och naturligt att uppdelningen är som den är - uppdelningen ifrågasätts inte.
Det enda sättet att minska den manliga dominansen är alltså att ändra på männens (en övervägande del av alla befintliga mäns) tankestruktur, vilket kan vara speciellt svårt om de inte själva är medvetna om den. Att ändra kvinnors ställning tar således lång tid eftersom beteenden sitter så djupt rotade i oss.
3.1.1 Habitus/Könshabitus
En individs habitus innebär de ramar som individen måste använda sig av i det sociala samspelet - det är dessa ramar som styr hur hon ska handla, tänka och orientera sig i den sociala världen. Dessa ramar eller normer är resultat av erfarenheter, kollektiva minnen, sätt att röra sig och tänka som ristas in i människors kroppar och sinnen.
Könshabitus är de normer som innefattar vad som är manligt respektive kvinnligt.
De biologiska skillnaderna används för att förklara och befästa hur män respektive kvinnor ÄR. Denna könssocialiseringen påbörjas redan innan barnet föds.
Barnet lär in det sociala spelet och den pedagogiska handling som sker inom familjen och samhället. Barnet utvecklar enligt Bourdieu ett "symboliskt kapital".
Uppmuntran när barnet gör "rätt" val eller beter sig i enlighet med sitt biologiska kön leder till en inskolning i hur man ska vara som man respektive kvinna. Utskällningar om barnet gör fel val eller beter sig annorlunda får samma resultat. Vi blir den som vi förväntas vara.
3.2 Genussystemet
Genussystemet är framtaget av professor Yvonne Hirdman(2001) verksam vid Arbetslivsinstitutet och Historiska institutionen vid Stockholms universitet.
Hirdmans genussytem består av två viktiga delar:
1. Dikotomin. Detta innebär att manligt och kvinnligt inte ska blandas. Kvinnor och män är olika och befinner sig således på olika spelplaner. Kvinnan har, förutom sitt arbetsliv, ofta även huvudansvar för hushållet och barnen, medan mannen har rollen som försörjare och beskyddare av sin familj och det är så det ska vara.
Mannen är det positiva, den starke och kvinnan det negativ, den svaga. A och B.
Detta innebär nästan alltid att man inte kan vara en A(d.v.s. man) utan att förtrycka en B(d.v.s. kvinna). Barnet föds enligt Hirdman inte till man eller kvinna utan skapas till det beroende på vilken uppsättning könsorgan barnet föds med.
2. Hierarkin. Mäns överordning och kvinnors underordning. Mannen står som modell för hur människan ska vara och kvinnan är undantaget, d.v.s. att männen är människor och det är de som utgör normen. Detta gäller i forskningsresultat - där männens symtom och upplevelser är de riktiga - kvinnornas ibland helt annorlunda symtom ses som avvikande. Män värderas i stort högre än kvinnor och det är orsaken till att mannen är överordnad kvinnan. Mannen tar således plats på kvinnans bekostnad bara genom att vara man.
Dessa principer påverkar varandra och ju större skillnaden är mellan könen desto mer självklar blir mannens överlägsenhet gentemot kvinnan. Det manliga är som nämnt den rådande normen - trots att det inte alltid syns. Det centrala i genussystemet enligt Hirdman är att kvinnor respekive män tilldelas olika egenskaper kopplade till deras biologiska kön. Dessa egenskaper är dock olika i olika kulturer och är något som ändras med tiden.
Detta innebär att egenskaperna som tillskrivs de olika könen inte kan vara biologiska, utan måste vara konstuerade.
3.2.1 Genuskontrakt
Förutsättningen för männens överordning är enligt Hirdman att manligt och kvinnligt hålls isär i så stor utsträckning som möjligt. Detta innebär att det finns ett kvinnligt och ett manligt område och dessa ska får inte blandas. Både kvinnor och män ser till att upprätthålla detta, medvetet eller omedvetet. Övertramp ses inte med blida ögon från omgivningen. Detta är vad Hirdman kallar genuskontrakt. Kontraktet innebär oskrivna regler och normer om hur vi ska bete oss som kvinnor respektive män. Det innefattar även vad som förväntas av oss och vad vi förväntar oss av andra. Dessa genuskontrakt förändras dock när mansdominerade områden besätts av kvinnor.
Det finns en genussegregering i samhället och ett exempel på detta är arbetslivet. Vissa yrken innehas främst av män andra av kvinnor, idéerna om hur män respektive kvinnor ska vara överensstämmer ofta med de idéer som finns gällande yrket. Tittar man vidare på denna segregering ser man att hushållsarbete och "kvinnliga" sysslor ofta ses som ett okvalificerat arbete och att lönen är därefter.
3.2.2 Genuskonflikt
Könens indelning i ett genussystem är som jag tidigare nämt en ordning som skapats ur
sociala och/eller kulturella normer - vilka kan förändras och ifrågasättas.
Det som främst kan störa denna genusordning är omständigheter som gör det möjligt att
tänka bort denna segregering, att ifrågasätta systemet. Detta är vad Hirdman kallar för
genuskonflikt.
Enligt Hirdman finns det olika lösningar på denna konflikt. .
En lösning kan vara att man utvidgar den manliga spelplanen och skapa ett nytt rum för
kvinnorna - detta ger dock kvinnorna en underordnad ställning. Mannen är dock fortfarande
normen. Ett modernt exempel på detta är ishockey och damhockey - damidrotterna överlag
klassas som betydligt mindre värda.
Alternativet till detta är att skapa egna rum för kvinnor, men detta sker fortfarande med mannens norm som förebild.
Konflikten uppstår enligt Hirdman på grund av att kvinnor kommer in på männens spelplan, de gör männens arbete lika bra som männen och kräver även samma rättigheter - vilket i sin tur leder till att genussystemet ifrågasätts.
Onsdagsfunderingar
I kväll är det föräldramöte (igen, men för ett annat barn) och jag är inte peppad på att gå dit - förra mötet gjorde ingen nytta alls.
Jag funderar mycket på hur den äldsta dotters schema ser ut, och nu efter att vi haft möte så är jag ännu mer fundersam.
Min dotter (och 8 andra i klassen) går 8.30-13,50 på måndagar de har under dagen 40 minuters rast + lunch 20 minuter (en lunch där de enligt läraren ska gå till klassrummet dirrekt de ätit klart). Skolan har en policy om MINST 30 minuters fysisk aktivitet per dag. De övriga slutar 12.00
Tisdagar 8,30-13.05 (halva klassen går till 14.30) 40 minuters rast (varav en 20 minuters rast är efter gympan) + 20 minuter efter första gruppen slutat. + lunch 20 minuter (där de enligt läraren ska gå till klassrummet direkt de ätit klart)
Onsdagar 8,30-14,30 60 minuters rast (där en 20 minutersrast är efter gympan) + lunch 20 minuter (där de enligt läraren ska gå till klassrummet direkt de ätit klart)
Torsdag 8.30-14.30 (halva klassen slutar 13.05) 60 minuters rast + lunch 20 minuter (där de enligt läraren ska gå till klassrummet direkt de ätit klart)
Fredag. 8.30-12.50 (+ att 16 stycken slutar 14.30) 40 minuters rast + lunch 20 minuter (där de enligt läraren ska gå till klassrummet direkt de ätit klart) - de som slutar 14.30 har 10 minuter på sig att ta sig till slöjden utöver detta .
Är inte det ganska lite raster - vi föräldrar ville ha längre lunchrast, men om det ändå är så att barnen måste in direkt de ätit då spelar det ju knappast någon roll hur länge de får äta.
Jag tycker 50 minuters lunch inkl. rast är det optimala, men jag vet inte hur läraren ställer sig till det.
Vi hade hittat ett bra sätt att ordna längre lunch, men det fungerade inte eftersom läraren då skulle få 50 minuter för mycket arbetstid - okej - det kan jag köpa, men saken är den att vårt förslag innebar att läraren skulle ha arbetat 1h och 40 minuter mer i veckan. Således undervisar läraren 50 minuter för LITE för sin tjänst i dagsläget....
