Det är torsdag och städdag!

Inte ett roligt vinstbesked så långt ögat når
Ledsen och trött jag fäller en tår!
Inte ett jobb i sikte heller
och jag känner att det enda jag gör är gnäller! 
Nu har ett elädigt år gått, borde jag inte snart botten nått?!
Det är svårt att vara positiv och glad alla dar, när man likt bakhalt i skidspåret har.
För varje steg framåt går det minst två tillbaka - det är liksom inte att jobb välja och vraka.
Nej efter nej i en oändlig ström, det är som att leva i en jobbmardröm!
Makens motto är "Det löser sig", men det känns inte som att det gäller just mig.
Nu är det dags att återigen bita ihop och ta nya tag, hålla skenet uppe - för sådan är jag!

Dags att sätta fart så att det innan barn och make kommer hem är klart !

Det är mycket på agendan idag förstås - men så är det nästan alltid hos oss!