Att leva i en familj där en av medlemmarna lider av ångest, sådan svår ångest att hon inte vet om hon vill leva mer är inte lätt. Samtidigt är det inte heller svårt, för det är ju liksom bara gilla läget och göra det bästa en kan för att klara situationen.

Att spendera i stort sett all vaken tid tillsammans med sin snart vuxna dotter har både fördelar och nackdelar.

Jag har under detta år lärt känna henne bättre och förstår lite bättre hur hon fungerar och hur mycket all tid och allt engagemang faktiskt lett till där hon är idag. Att hennes funktionshinder hade varit så mycket mer omfattande än vad de trots allt är.

 

Vi har inte många gemensamma intressen, men jag är tacksam över att jag är så pass insatt i hästvärlden att jag kan göra lite nytta när jag ändå spenderar timmar i stallet varje vecka.

Vissa dagar är bättre än andra och en del dagar är dagar som det är svårt att hitta de positiva sakerna med.

Mycket har gått framåt det senaste året, annat har gått åt andra hållet, men vi kämpar, mest är det hon som kämpar och vi andra gör vad vi bäst förmår, men att spendera så mycket tid med sin skämmiga mamma och har den skämmiga mamman i släptåg var hon än går är inte roligt, men i nuläget helt nödvändigt.

Att stå vid sidan om och inte kunna hjälpa henne att må bra, att inte kunna ta över ångesten en vecka eller två så hon fick vila och har ro i kroppen.

Att slåss likt Don Quijote för att få den hjälp som hon behöver även om vi har haft bra samarbete med BUP så har det väl inte varit så enkelt med skolan och Försäkringskassan.....